Robin och Heli på Dominica (Heli skriver)

Efter ett års väntan åkte Robin och jag äntligen iväg på vår bröllopsresa den 14 december 2012. Själva bröllopet hade ägt rum redan i september 2011, men eftersom vi kort därefter packade ihop allt vi ägde och flyttade till Wien kändes det som att resandet fick vänta ett tag. När det väl blev dags att planera resan funderade vi länge på vart man borde åka. Det borde ju vara något lite speciellt ställe, någonstans dit man inte annars kanske skulle åka, någonstans där man kunde vila ut ordentligt men också ha möjlighet att uppleva nya, spännande saker. Det visade sig att Serena-gänget skulle befinna sig i Karibiska vatten just kring den tiden vår resa skulle äga rum, och efter att ha läst lite om vad de olika Karibiska öarna hade att erbjuda var det klart: vi skulle fly undan vintern i Wien och tillbringa först en vecka på Barbados för att sedan flyga vidare till Dominica och fira jul med Hentti och Arja.

Resan började inte så bra, då vi på flygfältet blev informerade om att vi borde ha ansökt om ESTA security clearance för att få resa via Miami. Ojdå. Nå, efter många om och men, ett antal trial and error och Helis väldigt hjälpsamma och fyndiga syster i Finland var vi äntligen på väg. Nästan försenade till alla flygen och med Robins väska på villovägar, var vi verkligen i behov av att få vila ordentligt då vi äntligen kommit till Barbados. Veckan på Barbados handlade om just det: först vila, sedan ta det lugnt, efter det inte göra så mycket alls, äta lite, vila. För omväxlingens skull, mellan promenaderna (i Robins fall springturerna) på sydkustens vita öde stränder och gungandet i det varma havsvattnet, hyrde vi en sympatisk röd skoter för några dagar. Skotern hölls ihop med ett antal nippusiteitä (buntband på svenska) och lite tejp här och där, men bra fungerade den och tog oss omkring på ön.

Efter en vecka var det dags att åka vidare, och på fredagen den 21 december flög vi till Dominica. Flyget landade 18.30, och det var redan mörkt. Med mörkt menar jag totalt svart. Inte en ljusglimt någonstans, inte ens då piloten meddelar att vi just skall landa och landningsutrustningen redan är ute. Tre sekunder innan planet faktiskt landar ser man plötsligt havet under sig, och direkt därefter uppenbarar sig landningsbanan ur tomma intet. Vi var framme på ön, och Hentti och Arja hade fixat en taxi att möta oss vid flygfältet. Chauffören informerade oss om att resan skulle ta ca 45 minuter ”but the road might be a little up and down, and most people get a little sick, but just enjoy the ride and I will tell you when we are in Portsmouth”. Jodå, han skämtade inte. Den ena 180 graders vändningen efter den andra i kolsvarta natten genom regnskogen, nattens fåglar överröstade den tappra paketbilens överansträngda motor, upp för berg, ner för berg, och inte direkt långsamt. När vi väl kom fram till Portsmouth mådde en av resenärerna (läs: Heli) lite (läs: väldigt) risigt (läs: trodde att hon skulle dö på den fläcken). Hentti och Arja mötte oss vid Big Papa’s restaurang, och vi tog oss ut till båten från en brygga på vilken vi fick råd att försöka hållas på mitten av de sporadiskt placerade plankorna som dessutom kunde vara lite lösa. Lättare sagt än gjort mitt i natten med fortfarande skakiga ben efter berg-och-dalbanan från flygfältet, men slutet gott allting gott: vi var äntligen på S/Y Serena.

Vi skall vara på Dominica till den 29 december, då vi flyger hem via rutten Barbados – New York – London – Wien. Under de senaste tre dagarna har vi redan hunnit med ett och annat. Vi har varit på marknad i byn, hängt i hängmattan på däck, gått i skogen och plockat citrongräs och bay leaves (för att tullen skall ha något att undra över då vi återvänder till Europa) och beundrat sjöstjärnor, färggranna fiskar, hummer, krabbor, kräftor med Arja som snorklingsinstruktör. I skrivande stund är det faktiskt den 24 december, alltså julafton, och det var en lite annorlunda julafton som började klockan 7 på morgonen med en vandring i regnskogen. Vår guide Martin tog oss rakt upp och ner för bergsväggar i fyra timmar, men mina ben påstår att det nog måste ha varit närmare 20 timmar. Vandringen var något av det mest fantastiska jag varit med om. Martin berättade åt oss om allt det vi såg omkring oss, beskrev växterna, träden, djuren, hur allting lever orört i balans precis som det alltid gjort. Där gick vi, bland kanelträd, kakaoträd och orkidéer, plockade grapefrukter som just fallit till marken, beundrade allt som fanns: papaya, mango och apelsiner; krabbor, ödlor och fåglar av diverse sorter; drack kokosvatten och åt kokos från nötter som Martin öppnade med sin machetekniv. Hela härligheten avslutades med ett dopp i en källa med kristallklart vatten, omgiven av mangroveträd. En lite annorlunda julaftonsmorgon, och ikväll blir det barbecuefest på stranden.

Jag sitter faktiskt ensam i båten som bäst, och kommer plötsligt att tänka på storyn som Hentti och Arja berättade om ett sällskap som haft gäster på sin båt, varav en oerfaren seglare stannat på båten en kväll då resten tagit sig till restaurangen i staden. Hon hade gått och lägga sig, och det hade visst blåst ganska mycket, så båten hade börjat åka ut mot Panama och det fanns inte så mycket hon kunde göra. Eftersom det blåser lite häftigt just nu och resten av gänget är på butiksresa skall jag nu gå och kolla var de där nödraketerna finns, sådär just in case.